Tankar om att sova ensam

Så kom ytterligare en kväll av att sova utan Juna. Jag kan nog vara uppe i ungefär sju dagar sammanlagt nu, kanske 9. Tänker jag på det för mycket vill jag inte vara med längre. Det är något som känns så djupt fel i min kropp med att sova borta från henne. Samtidigt känner jag hur kroppen verkligen är kopplad så annorlunda nu mot innan. Man blir van med oxytocinet, närheten och att kunna hålla den lilla handen under alla nattens timmar. Somnar bättre av att känna den lilla vikten på bröstet eller armen. Kunna stirra sig blind på livets gulligaste lilla sovande ansikte. Det gör mest ont, men jag skäms nog lite för att välja bort det också, även om det inte bara är för min kropps skull utan för Martin och hennes också, och det känns ju fint att de får nära sin egna trygghet.

And then yet another night sleeping alone came. I think I’m up to seven days, maybe nine. If I think about it too much it hurts. There’s something deep down that just screams that it feels wrong in so many ways to be far away from her. At the same time I can feel how my whole body is wired differently now compared to before. You get so used to the oxytocin, the closeness and to hold that little hand during every moment of the night. You fall asleep easier by feeling the little weight on your chest or the arm. Being able to stare yourself blind on the cutest little sleeping face. But mostly it hurts, but I think I also feel some shame for even choosing something else, even though it’s not just for my bodys sake. It’s also for Martin and her, for their connection and safety to just be without me too.

Detta är vad jag underhåller mig med på kvällarna iallafall. Hänger tvätt. Bortse gärna från mitt stökiga kontor i bakgrunden. Blä.

This is what I entertain myself with in the evenings anyway. Doing laundry. Please disregard my very messy desk in the background. Ew.

Fixar kvällsmellis! Mmm… chips, ägg och ost. Gott x3.

Get myself some evening snacks. Mmm… crisps, egg and cheese. Yum x3.

Bloggar och läser andra bloggar! Stundvis känns det riktigt magiskt att äntligen ha ett utlopp för kreativiteten igen.

Blog and read other blogs! Sometimes it feels really magical to finally have a creative outlet again.

Läsa ska jag göra hela kvällen nu. Oj vad mysigt. Ska precis börja på Assassin’s Blade igen! Min bokklubb läser den som nummer fyra i ordningen, och nu har jag tagit en liten symbolisk paus i någon vecka. Jag ska ta tag i att läsa ut Wild and Wrangled, för den måste jag berätta mer för er om. Snart!!

Jag har haft en liten läsdipp på senaste. Det är nog mest för att något stort har hänt i bokklubben, så jag vill inte läsa för fort (vilket är helt okej, annars hade hela serien nog tagit slut alldeles för fort), men senaste veckorna har det varit så himla lätt att fastna i scrollandet också. På ett sätt som inte känns så härligt. Det får mig att må dåligt, sova dåligt OCH sakna mina böcker.

Skål för att plocka upp våra böcker mer! 🥂

Now I’m going to read the rest of the night. How incredibly cosy! I’m just about to start Assassin’s Blade again! My bookclub is reading it as the fourth book, and I’ve been on some type of symbolic break for a week or two. I also want to get to finishing Wild and Wrangled, because I just have to tell you about the Rebel Blue Ranch books. Very soon!!

I’ve been in some type of reading slump lately. Partly because something big just happened in our book club, so I don’t want to read too far ahead (which I really don’t mind because otherwise I suspect the books would end too fast anyway), but the past weeks I’ve really gotten caught in doom scrolling a bunch. And that makes me feel like shit, sleep like shit AND miss my books.

So here’s to pick up our books more! 🥂