Inte det roligaste ämnet, men jag behöver skriva av mig. Så vi kanske kan göra det roligt?
Jag flyttade till Malmö 2017 och har visserligen inte ångrat det en sekund hittills, men jag har de senaste åren saknat mina kompisar väldigt mycket. Det finns ju sammanhang överallt och jag har hittat flera här också som jag tycker om oändligt, men slås ibland ändå av ensamhetskänslor.
Många jag klickat med jättebra har flyttat, som ett exempel. Eller så har man olika initiativsnivå för hur ofta man ses eller pratar. En vänskap är ju otroligt ömsesidig och jag känner att det är lätt att falla över till något slentriant häng en gång i halvåret om jag inte känner ett driv från den andra parten också. Då backar liksom jag också.
Och hur blir det då när man får barn undrar ni? Jo det kan jag berätta. Det känns otroligt ambivalent. Det blir roligare (livet alltså) och sammanhanget hemma blir ännu större, vilket jag älskar. Men orken att sätta sig på ett tåg bara för en helg fem timmar bort finns inte riktigt där längre. Lusten att sätta sig på ett tåg finns knapp den om jag ska vara ärlig.
Ibland känns det som att mina nära kontakter långt bort nästan får, eller tar, en avståndstagande roll. Det kan göra mig ledsen när jag är i en dipp. Jag vet ju att det är en period och att man bryr sig om varandra ändå, men när en bebbe kommer önskar man ändå att folk finns där.
Jag kan verkligen ha saknat sammanhanget av kompisar och personer som bryr sig sen jag blev gravid. Att få överraskas, kramas och fika med sina bästisar en helt vanlig vardag?! Vilken lyx, känner jag nu. Tänk om det varit något konstant i ens liv när så mycket plötsligt är under förändring. Och orken att sitta med mobilen inte finns där på samma sätt som innan.
Länge har jag haft en längtan att flytta tillbaka, såklart. Men nu har jag nog landat i att det också hade betytt att jag lämnar mina kontakter här i Malmö då också, även om det då skulle vara ett utbyte till mina gamla.
Jag vet inte om jag är redo för det längre. Att lägga mitt (kanske) bästa bakom mig för en vardag där folk jag vill närmare ändå har heltidsjobb och egna barn och ändå lever sina liv (som de bör). Det skrämmer mig iallafall. Att så kraftigt lägga om livet, planera en tight ekonomi och byta stad för något som inte känns lika säkert som det gjorde innan.
Men livet förändras, och perioder övergår i andra och det kanske ligger i framtiden bara ännu lite längre fram än vad jag nu trott och hoppats på ett tag. Ett långt tag.
Summan är iallafall att jag har en ny liten bästis, som jag planerar att behålla resten av livet. Och jag är gladast för henne. Även om det i mörkare stunder inte känns som att det finns någon annan, så får det vara okej. Det är okej. För hon finns!
Men oj vad det är svårt att känna sig ensam som vuxen.
