Jag känner mig lite lämnad

Det är svårt med kompisar just nu tycker jag. Eller dom flesta finns ju allt där, det vet jag och er kommer jag snart till. Men i övrigt liksom. Jag bor i Malmö nu och det är ju inte så att jag kan be någon flytta hit ner för min skull. Eller upp. Det ger mig en konstig känsla för jag vet att jag hade flyttat till de flesta städer om någon jag tycker om hade bett mig, och då känner jag mig mer mesig utan någon form av egen framtidsplan för att typ alla andra människor i världen verkar kunna ta egna beslut, våga och sticka iväg. Kul för dig tänker jag då och sitter kvar i känslan av att jag är ett enda sandkorn kvar på en yta lika stor som Saharaöknen.

Det kan verka konstigt för nu bor jag självvalt långt ner i Sverige, men sanningen är ju att det inte krävs så mycket övertalning egentligen för att få mig att flytta någonstans. Och den här flytten är som ett bevis för mig själv att jag faktiskt kan flytta någonstans helt själv och överleva ändå. När alla andra var borta från Stockholm satt jag kvar där och hade mitt lilla liv, och det ångrar jag aldrig. Det var några av mina finaste år i vår lilla etta på söder. Men nu är det som att jag behövde bryta mig loss från staden, bort från Stockholm. Stockholm, jag älskar dig, men det kunde inte vara vi två längre. Inte just nu iallafall.

Det jag undrar nu då, har jag lämnat mig själv?