Dags att tuta och köra rakt in i nästa del av denna graviddagbok. Jag tänker att vi kollar på hur april såg ut och alltså början av den andra trimestern – även kallad guldtiden för gravida. Jag vet inte hur jag känner om det begreppet men den fjärde månaden var mestadels okej, om än fylld av känslostormar och orostankar. Och lite mer illamående.
Illamåendet regerar verkligen vissa kvällar mer än andra. Om dagen innehållit mycket känner jag det på kvällen. Vill inte äta middag. Måste kanske ligga ner lite istället. Vatten med pressad citron hjälper, men det skapar också en oro i min kropp att inte få i mig tillräckligt med mat och näring. Jag har en sån basal önskan att ta hand om min kropp och ge den bra förutsättningar, så att inte orka eller vilja äta är inte så kul.
Energi och humör: Känner mig generellt lite piggare än föregående månader, och orkar göra lite mer saker igen. Jobbar på i keramikstudion under de sista veckorna, och det känns mest roligt och inte så tungt ännu. Uppskattar verkligen att ha min fristad och egentid varje lördag. Blir en bättre mamma och person av det. Egna timmar med pyssel och lera.
Kroppen: Magen känns fortfarande ganska liten och behändig. Det är skönt att bekvämt kunna gå runt i sina vanliga byxor utan några större problem och känslor. Illamåendet har till största delen lagt sig men återkommer ganska ofta om kvällarna, särskiljt om jag tagit ut mig under dagen innan, då blir det ofta soffläge istället för middag.
Bästa stunden: Tiden med min första lilla människa. Försöker vänja mig vid tanken att behöva dela på fokus och njuter satan av att vara bara jag och hon.
Carvings: Smågodis, Polly och djungelvrål. Och chokladbollar bakar jag mycket!
Utmaningar: Upplever denna graviditet enklare att greppa taget om, och samtidigt släppa taget om. Det känns mer verkligt, jag förstår att det är en livs levande bebis där inne.
Men något jag däremot tycker känns knepigt denna gång är att släppa in andra än oss. Min lilla familj. Jag ser liksom så mycket syfte i oss som är närmast att det är svårt att lita på stöd och se en liknande poäng i att dela upplevelsen med andra utanför. Iallafall än så länge. Jag litar på att det kommer sakta med tiden, när barn blir större och märkbart får ut mer själva. Men jag tycker det är svårt att navigera andras förväntningar på att jag ska dela med mig, när det inte känns rätt i kroppen.
Och jag litar på den, min kropp, mitt sinne och min intuition kring vad som är rätt. Som någon med utmaningar att göra det över huvud taget, lita på mig själv och min förmåga alltså, så känner jag nästan helt motsatt när det kommer till mina barn. Och jag måste följa den inre känslan. Det förtjänar jag. Till slut liksom. Med den här enda grejen får jag faktiskt lita på mig själv och att jag kan. Och vet vad som känns rätt.
Framåtblick: Jag har svårt att se framtiden tydligt framför mig. En intern suddig bild av en till liten människa i sele, i Junas knä, på Martins axel. Ett till ulligt huvud att dofta på. En lekkamrat för J att ta i handen. Allt känns väldigt långt bort fortfarande. Tur det. För jag är inte redo än.
