Hur kommer det sig att det är så svårt att se ibland? Som att stå på en åker, med fötterna bara medan dimman rullar in. Längre och längre. Snabbare och snabbare. Utan slut.
De små stunderna i livet. Vardagen. Frukostskålar som inte blir fotograferade. Eller något helt annat. Tar vi oss tiden att stanna upp, och låta dimman sakta sjunka undan. Sakta ner. Kanske till och med börja gå lite långsammare. Sluta springa. Följa stigen och ta steg efter steg mot någonting. Kanske ett slut, eller en början. En väg framåt. Din väg framåt.
Tänk om allt blir precis som det ska vara? Tänk om allt som kommer till dig är precis just för dig. Helt perfekt uttänkt och upplagt för ditt liv, din väg.
Den kanske inte ser ut som någon annans väg, kanske inte ens så som du vill att den ska se ut. Men det kommer vara din väg, skapad just för dig, och inte för någon annan.
Så vad skulle hända om du vågade följa den?
Why is it just so hard to see sometimes? Like standing in the middle of a stubble field. Feet bare, while the fog slowly rolls in. Settles around you. Faster and faster, seeming neverending.
The smaller moments in life. The simple everyday. Breakfast bowls that aren’t documented. Or something completely different. Do we take the time to stop, and give the fog a chance to slowly settle. Slow down. Maybe even walk a little bit slower? Stop running. And instead choose to follow the path that is for us, toward the invisible. Maybe there’s an ending at the end of the road, or simply a new beginning. A road forward. Your way ahead.
Because what if everything turned out the way is was supposed to? What if everything you get, was made just for you. Perfectly tailored and made for your life, your path.
It might not look like anyone elses, no matter if you would like it to. But it will be yours. Do you hear me? A path, carefully crafted and made for you, and no one else.
So what if you walked it?
