Author: Vega

För att minnas solen filmade jag en morgon jag gick till jobbet. Tänker att det är något jag kommer kolla på nu när ishavsvindarna dragit tillbaka över Stockholm igen. Oj vad jag har tänkt på Bali på senaste. Hur värmen kändes, hur det var för varmt för bikini och att man alltid tittade på allt genom solglasögon.

Idag fyller min vackraste sambo//fasta partner//fellow godass 22!

Grattis du vackra skapelse för att du finns och är ett av ljusen i mitt liv och en stjärna på min himmel. ♡

"Jag är allt du vill ha."
"Jag vet."

I fredags var det dags. The time had come for…….första ligga-i-park-i-solen-dagen!
Trots att jag bodde i min lagom tunna tjocktröja så var det vissa som trots allt brände sig lite överallt! Men solbränna på näsan är fint tycker jag.

Vi började med att klä på oss shorts och gå ner för livets alla trappor.

Vi gick till vitabergsparken här på söder (med stopp på goodstore för chokladsmakning), planterade en filt och så fick jag ett telefonsamtal jag tyckte om.
Det var jag och kombuchan då.

Vera kom förbi, vi somnade i solen medans gräsmattorna sakta fylldes på av fler och fler hipstergäng med diverse hund/gitarr/bubbel/tatueringar.
Sen gick vi och åt veganburgare på Kafé 44, där jag aldrig varit förut. Måste bara säga GÅ DIT. ALLT är veganskt. Och det är mysig feeling med inslag av krossade tonårshjärtan och hångel.
Dit ska jag igen helt enkelt.

Det var vår fredag.

Saker bleknar bort som gamla tryckbokstäver på ett papper. Som tyget i en gammal sliten linneskjorta och bläcket från en penna som nästan är slut.
Ibland märker jag att såret finns kvar, det är som ett snitt längst med underarmen. Långt och djupt. Det gör ont ibland. Och ibland har jag nästan rest i tiden så långt att ärret knappt syns längre.
Men så kommer jag ihåg.
Det kommer alltid att vara lika djupt, trots att vissa människor gör att det svider lite mindre. Och mer.

Är du den du vill vara, vem är du vart finns vi och det som ingen kanske vill ha. Vad vill jag vara, vad vill jag göra, finnas, leva och känna?

Lyssna på:

FloraFrida\’s senaste avsnitt

Jag har kastats in i en nostalgitrippig dimma på spotify, och där finns allt. Här är några.

Det är en dimma av Dirty Dancing, tonårsnostalgi och låtar som är mitt hjärta på riktigt.

1. Uttrycket \”jag dansar inte\”.

2. Bandanas.

3. Köttätare.

4. \”Vart får du ditt protein ifrån?\” Not your dick.

5. Gråa, för stora, solkiga mjukisbyxor.

6. Strumpor.

7. Bristen på en bra rumpa framför oss just nu.

8. Lättlurade människor. Sluta tro på oss för generellt är det ju inte sant.

9. Dålig growling.

10. Folk som skrattar bort vårt självförtroende.

Ska jag sluta jaga? Ska jag hålla hårt och bita mig fast i halsen och fortsätta berätta att du vill och du vet att jag är allt du vill ha. Ibland kanske inte saker är menade att finnas på riktigt, även fast jag tror allt går om man vill. Man vill. Men jag går sönder om jag vill ensam.

Dags att släppa taget. Ta ett steg bakåt över kanten, blunda och låta fallet ta mig.

Jag kommer aldrig gå sönder igen, särskilt inte ensam.

Tisdag morgon tog vi vårt pick och pack och begav oss till…. Köpenhamn!
Jag hade förberett med frukost från jobbet som var lugnt dagen innan. Tack Johanna för dina hummusmackor.

Resan dit lyckades vi hamna brevid en familj med hundra barn, läsk och godis i mängder och ca 0,5 ansvariga föräldrar. Hoppas det aldrig sker igen, snälla låt våra liv va, och nej vi vill inte ha era bajsblöjor överallt tack.

Kobenhavn var iallafall såhär fint när vi kom fram. Blå himmel ♡

Jag snapchatade med en gullig person och fick ensamkväll med Issa på hennes finfina utegård. Där högg vi cyklarna och cyklade till…. ett tvättericafé! Mästerlig idé.

De hade Crabbies, vilket är jordens godaste Ginger beer, så det tog vi. Och pommes fast vi egentligen snart skulle äta middag…

Två dagar av galen träningsvärk hittade jag fina saker på toaletten.

Tre trötta high5!

Sen hoppade jag på tåget hem snabbt som blixten mot jobbet som saknade mig.
Berlin får bli någon annan gång.

Vart fan är jag på väg?
Jag vill åka hem.
Jag drar jag hatar det här.
Jag vill stanna.
Allt är fantastiskt.
Shit det här är rätt ställe.
Hur vet jag vad jag vill göra resten av livet? Finns det ens saker att göra resten av livet?

Hjälp.

Jag kan saker. Senaste veckan har jag åkt till Köpenhamn och känt att jag fått en nystart på något sätt. Jag åkte, jag gjorde audition och mitt nummer. Jag gjorde mitt nummer och jag känner redan ett sug efter mera rep.
Hoppas det är en grej som jag faktiskt fortsätter med, det gör mig så glad, och jag ska verkligen försöka.

Saker jag ser fram emot resten av veckan:
Lovisa kommer och sover över på torsdag, och jag taggar SÅ!
Vi tar kanske ett bad på torsdag kväll, the Godasses, och sen på fredag drar vi nog ut och dansar iväg natten i en oändlighet.

I natten finns du och vi snurrar runt runt runt när vi singlar ner som frostiga löv på perrongen på centralen. Jag tar sats och hoppar ut, minns händerna under min jacka och fingrarna som letar mönster på min hud. Får en sista puss genom rutan på ditt SJ-tåg och när jag går därifrån tänker jag att det alltid suger till i magen när jag tittar på tåget som sakta kör iväg. Hur kan det bara åka sådär när det enda jag vill känna mellan mina fingrar är du?