Hemlängtan

Sitter på EH på Göteborgs central och andas nästan nu. Det var lika jobbigt att gå på begravning som jag trodde, men jag lyckades hålla kvar mig själv i nuet och blev inte okontrollerat ledsen när jag inte ville. Jag kände mig så rädd för det på något sätt. Inte kunna sluta gråta, falla ihop till en hög och känna allt krossas inombords medans jag faller i bitar.

Det är okej att gråta, och att vara ledsen, men gör redan ont på andra sätt. Jag ville inte ha en sån begravning i mig just igår. Plus att jag behövde krama på mina syskon, och det kändes viktigare att kunna göra det än att jag själv ska vara den som blir omhändertagen.

Farmor hade en vitbetsad kista i trä med röda rosor ovanpå, himla fin. En sån vill jag också ha om jag dör någon gång!

Fick träffa mina kusinbarn också, vilket var himla mysigt! Det är en sån sjuk grej att det är små människor som nu finns och kommer kalla mina kusiner för mamma och pappa. Som att det är så lätt att glida in i ett moln av vuxenhet och helt plötsligt ha två barn och ett radhus. Hjälp. Jag håller mig nog till att bo i lägenhet med mina möss ett tag till, fast det vore mysigt att träffa deras bebisar lite oftare.

Såhär fin var min farmor!

Det ska bli så himla skönt att komma hem nu, även fast jag inte var borts länge egentligen. Det är konstigt med en familj som man är van vid att vara med varje dag hela tiden, men sen så är man plötsligt en egen människa, har en lägenhet i en annan stad och träffas inte lika mycket. Men jag antar väl att det måste få vara så ett tag nu. Jag behöver ju få vara min egen också.