Måndag

Hjälp. Jag dör. Det är måndag morgon igen och jag vill bara krevera ner tillbaka i sängen igen. Är det alltid såhär jobbigt att ta sig upp till livet på morgonen? För just nu orkar jag inte ens överväga att hitta på lösningar till hur jag tycker morgonen är roligare, det känns istället som att hela världen ska rätta sig efter mig och sätta klockan på nio.
Varför jag är bäst:
Gick upp, även om jag inte hann sminka mig pga glömde pga tidigt.
Valde kläder, dvs de varmaste + mjukisbyxor.
Gick ut till bussen (och sitter nu på den!!) efter jag packar mackor och pussat Martin hejdå.

Jag har nu fyra förkylningsblåsor i munnen, två på tungspetsen. Detta gör mig ändå helt otaggad på allt, särskilt såhär tidigt. Men det är väl så det är. Ska jag liksom bara vänja mig vid att tanken på att kliva upp och ta mig till skolan är det värsta som skulle kunna hända i världen? Jag vet inte. Känner alla såhär?

10:28
Överlever inte ens hela första lektionen för min pms hatar livet. Gråtigt. Allt suger. Jag vill hem. Och resa. Och sova. Och explodera.

16:46
JAG ÄR PÅ VÄG HEM.

Bra med idag: lärde mig ett nytt repfall, mellismackan jag äter nu, mitt täcke hemma, mjukisbyxor.

Planen nu: sova middag, sitta vid datorn, laga mat, kanske bada.
Det känns faktiskt som en helt okej måndagkväll.