Ruin is the road to transformation

Jag satt ensam under månen, spanade över balkongräcket och andades in rökelsen. Även fast jorden finns, snurrar vi ändå fast vi är som fastspända i ett hörn av allt som finns. Det finn en rund en rund en rund rörelse i resans undergång. Men vi är inte där. Vi sveps med stormen under havet som att inget kan sätta stopp.
Spiraliseringens zoner i de gråa molnen som håller handen med en självklarhet som inte varit som annat.
Jag vill inte tänka att vi ska va som alla andra när alla andra aldrig finns som oss egentligen.