You have beautiful lips. Your whole face is…!!!

Jag har väldigt länge varit rädd för framtiden. Jag är väl fortfarande det på ett eller annat sätt, eller så är det snarare tvärt om. På ett eller annat sätt är jag inte rädd för framtiden längre.

Kommer ihåg när jag såg pappas kontor när jag var mindre, tänkte att jag ska aldrig sitta fast vid ett skrivbord. Tänkte när mamma började jobba som lärare igen, jag vill aldrig sitta fast på ett fast jobb – måste man ha ett sånt? Försöker banka in i min hjärna; om jag kanske nununu bara kan bestämma mig på riktigt för att jag vill bli cirkusartist, då skulle jag kunna gå i alla skolor, ha alla lärare, filma alla antagningsvideos och flytta till alla länder. Men jag bestämmer mig aldrig.

Hur länge ska det egentligen behöva gå innan jag hittar något som jag kan känna mig nöjd med för ett tag iallafall. Jag har inget emot att utbilda om mig om några år, jag gör alltid mitt bästa och kämpar så hårt jag bara kan så länge jag tycker det är roligt och värt det. Varför funkar ingenting. Är jag fast på café-jobb för all min framtid? Eller kommer det sluta med att jag sätter mig på nåt jävla universitet och läser en naturlinje. Jag vill inte. Men jag vet inte vad jag vill. Och det gör så ont när andra då verkar tycka att jag borde göra det \”ordentliga\” då när jag ändå inte vet. Jag kan inte.

Jag vill leva i ett universum där vi bara peppar varandra, att göra det en tycker om! Alla behöver inte jobba 110%, det är slöseri med tid. Med liv. Jag vill leva. Hur gör jag?